Stenåldersfynd

Att arkeologi kom att bli ett av de ämnen som ingår i Naturvårdsverkets och Stiftelsen Tyrestaskogens dokumentation efter branden i augusti 1999 kan verka överraskande. Arkeologi – vad har det med skogsbrand att göra? I denna rapport av arkeologen Mattias Pettersson, som under en följd av år forskat på stenålder i Tyresta, klarläggs sambandet och vi får också se hur tidpunkten för den första kolonisationen av Tyrestaområdet har tidigarelagts med åtminstone 700 år.

Stenålderslämningar som blev synliga efter branden
(Mattias Pettersson)
Genom nya fynd som gjorts i samband med inventeringar efter stenåldersboplatser i Tyresta har man kunnat flytta de tidigast kända spåren efter människa 700–800 år tillbaka i tiden. Det är fråga om kvartsavslag, dvs bitar av kvarts som tillkommit när den tidens stensmeder tillverkade pilspetsar, skrapor och andra redskap genom att spräcka loss flisor av kvarts från ett större råämne.

Undertecknad deltog i släckningsarbetet i den omfattande skogsbranden i Tyrestaområdet i augusti 1999, i de skogar där jag tidigare inventerat lämningar från stenåldern. Under brandveckan insåg jag att det nu, när torvskiktet hade brunnit bort, skulle bli mycket lättare att göra fynd från stenåldern. Tidigare var man som inventerare hänvisad till ställen där markens ytskikt var skadat och där den underliggande mineraljorden, där fynden finns, hade blottats. Idén föddes om att göra en riktad inventering av brandområdet, helst så snart som möjligt innan mossa och annan vegetation hunnit täcka mineraljorden. Projektet blev en del av dokumentationsplanen för brandområdet och fick därigenom nödvändigt finansiellt stöd från Naturvårdsverket.

Under 1990-talet ökade vår kunskap om Södertörns äldsta historia radikalt. Inventeringar har flyttat människans ankomst till området från cirka 9.000 till 10.500 år sedan (Hammar&Wikell, 1994, 1996). Inventeringar har också visat på talrik förekomst av en tidigare sparsam fornlämningstyp, nämligen boplatser i nuvarande skogslandskap. Tidigare kända stenåldersboplatser låg oftast på sydlänt, sandig åkermark på eller invid rullstensåsar. Efter 1990-talets undersökningar är boplatser i dagens skogslandskap förkrossande vanligast. Antalet kända fornlämningar från mesolitikum (jägarstenåldern; cirka 11.000–6.000 år sedan) har drastiskt ökat och stora områden som tidigare var vita fläckar på kartan har visat sig ha hög koncentration av fyndplatser. En sådan vit fläck var östra Södertörn med Tyrestaområdet. Inventeringar under 1990-talet visade en omfattande bosättning (se Tyresta-Fakta nummer 2, Stenåldern i Tyresta – de första människorna).

De högsta topparna av Södertörn, Tornberget i Hanveden, idag 110 m ö.h., steg ur havet för drygt 11.000 år sedan, under Östersjöns Yoldiafas. Landhöjningen var mycket snabb, redan för cirka 10.500 år sedan stod vattennivån vid mellan 85 och 80 m ö.h. och Östersjön var då en insjö, Ancylyssjön. Mälardalen var vid denna tidpunkt mest vatten, men en gles arkipelag, en ökedja, sträckte sig från fastlandsdelen i nuvarande sydöstra Närke och österut. Denna kedja av öar avslutades med en litet större ögrupp som är nuvarande skogsområdet Hanveden.

Nu kom de första jägarna, antagligen från väster, på jakt efter säl, fisk och sjöfågel. De äldsta fyndplatserna, tillfälliga rastplatser, på Södertörn ligger idag på 82,5 m. ö.h. Tyrestaområdet var vid den tidpunkten bara några grynnor.

Tyresta är en av flera satellitarkipelager som växer upp ur havet runt de högsta delarna av Södertörn. Vid en havsnvå 75 meter över dagens är den bara några kobbar; vid 70 m har mindre öar bildats; vid 65 kan vi tala om en ”Gillöga-skärgård”; och vid 60 och 55 finns många skyddade lägen för bosättning. Före inventeringarna efter branden 1999 fanns bara två säkra fynd på 60-metersnivån, och inget däröver. 55 meter däremot var en rik fyndnivå. Ett rimligt antagande var att det borde finnas fynd även på 70, 65 och 60 meter ö.h., men på dessa nivåer är det ovanligt med markskador som stigar och rotvältor. Tidigare inventering var alltså mycket svår.

Arbetet med att inventera efter stenålder i brandområdet bedrevs under 20 dagar i fält under våren och hösten år 2000. Den var mycket arbetskrävande och den avsatta tiden räckte inte till för en total kartläggning, men rutterna lades så att en god och rättvis täckning av området erhölls, frånsett vissa partier i nord och ost. Vissa intressanta områden inventerades extra.

Totalt gjordes 121 fynd av lämningar efter människor. Av dessa är ungefär 110 med säkerhet slagen kvarts, de övriga cirka 10 utgörs dels av osäkra lokaler, dels av misstänkta kvartsbrott. Tre knackstenar samt en slipsten har hittats på kvartsförande lokaler.

Dessa stenåldersfynd ligger mellan 45 och 70 m över havet, vilket motsvarar tiden 10.000 till 7.500 m före nutid.

Fynden fördelar sig över nivåerna enligt följande:

  • 70–75 m ö.h: 1;
  • 65–70 m ö.h: 5;
  • 60–65 m ö.h: 18;
  • 55–60 m ö.h: 53;
  • 50–55 m ö.h: 23;
  • 45–50 m ö.h: 1.

Kompletterande inventeringar kan komma att ge både fler ”höghöjdare” och även lägre liggande boplatser, då det öster om Lanan finns nivåer på nedåt 20–25-meterskurvorna.

Genom denna inventering har vi pressat människans ankomst till östra Södertörn och Tyresta ytterligare 700–800 år tillbaka genom boplatsfynd på 65 och till och med på 70 meter över havet. Den senare nivån motsvarar ungefär 10.000 år sedan. Fynden på 65 m ligger i mycket skyddade lägen, strategiskt mitt i den dåtida arkipelagen. Dessa boplatser är säsongsboplatser i en extrem ytterskärgårdsmiljö, kanske använda under många säsonger. Året-runt-boplatserna låg inne i den stora arkipelagen som nu är Hanveden på centrala Södertörn.

En merpart av de nu nygjorda fynden mellan 60 och 65 m.ö.h. ligger runt Björkkärren nordost om Vargklåva mosse (där elden startade). Det är en mycket intressant miljö. Vid tiden för bosättning var kärren en lagun med cirka 200 meters diamater som hade kontakt med havet via smala sund. Fyndplatserna ligger här på något olika nivåer (skillnaden mellan fyndplatserna är i storleksordningen en halv meter) och representerar olika besök inom en relativt kort period, kanske 150–200 år. Det kan alltså här röra sig om samma ”stam” som så att säga ärvt platsen från generation till generation. Boplatskomplexet vid Björkärren får anses vara det intressantaste objektet som frtamkommit vid inventeringen.

De arkeologiska undersökningarna i brandområdet har visat på ett mycket intressant material och fortsatta inventeringar kan förhoppningsvis bidra till att ge oss mer kunskap om de tidiga kolonisatörerna på Södertörn och i Tyresta.