Brandens förlopp

Sommaren 1999 var mycket varm och mycket torr i Stockholmstrakten. Brandförsvaret hade mycket att göra och söndagen den 1 augusti, kl 10.58, kom ännu ett larm. Branden, som började öster om Vargklåva mosse i Tyresta naturreservat, spred sig med våldsam fart och innan veckan var slut blev denna skogsbrand den största räddningsinsatsen någonsin i Sverige. Vargklåva mosse ligger en knapp kilometer norr om Åvavägen, mitt emellan Tyresta by i väster och Åva i öster, precis söder om nationalparken.

Söndagen 1 augusti började det alltså att brinna. Varför har ingen kunnat svara på. Mänskligt slarv eller en anlagd brand? Självantändning? Svaret får vi aldrig. Sommaren hade varit regnfattig och varm och det var knastertorrt. Inte bara på hällmarkerna utan också i grandalarna liksom i moss- och myrmark var det vattenbrist. Elden spred sig norrut, från reservatet i den södra delen av Tyrestaskogen, upp och in i nationalparken. På söndagskvällen hade enligt vissa uppgifter så mycket som 200 hektar eldhärjats. När elden väl hade börjat sprida sig var brandmännen ohjälpligt på efterkälken – det fanns vare sig mannar eller material nog för en aktiv bekämpning. Begränsningslinjer lades ut i väster, norr, öster och söder.

På måndagen, 2 augusti, steg solen åter över Tyresta men den hade svårt att tränga igenom röken och diset. Årsjön låg på förmiddagen i skugga från brandröken som vällde upp från hällmarker, mossar och grandalar och branden var långt bortom kontroll. Elden spred sig norrut och österut. Löpanträsk (väster om Stensjön) utgjorde en av brandförsvarets yttre begränsningslinjer. Årsjöbäcken mellan Årsjön och Löpanträsk borde ha varit en brandbegränsning men här hade man placerat linjen ytterligare ett stycke norrut, uppe på ett nytt hällmarksområde och följden blev att ett stort markområde brann av, kanske i onödan. Sjöbrisen drev på, ändrade riktning och gav elden näring.

Tisdagen den 3 augusti infann sig med fortsatt varmt väder. På den norra fronten, mellan Årsjöns östra utlopp och Långsjön, hölls elden i schack. I väster mot Årsjön hade den också stoppats, bland annat efter stora frivilliga insatser av befolkningen från bebyggelsen nordväst om parken och reservatet. På grund av eventuellt bristande lokalkännedom hade den västra begränsningslinjen, alltså på höjderna öster om Årsjön, aldrig bundits samman utan där fanns stora luckor där elden kunde sprida sig. I öster hade elden kommit fram till Långsjöns västra strand, den var framme vid ravinerna mellan Långsjön och Mörtsjön och ned mot Löpanträsk, men kom inte över. Söder om Löpanträsk brann det med fruktansvärd kraft och elden vandrade söderut och österut över stora ytor och gick över Lanan, precis söder om Stensjön, och lade nya hällmarker till alla de tidigare till oigenkännlighet förvandlade. Att elden spred sig över Lanan var ett stort bakslag för räddningsledningen som fick gruppera om och formera ännu en bekämpningsfront.

Elden tog uppe vid Långsjön också ett jättehopp över sjön och en brandhärd uppstod på sjöns östra strand. Ett litet område, cirka 600 kvadratmeter, brann av innan det var släckt. I efterhand kan man bara undra hur det hade gått om det där hade öppnats ytterligare en oförutsedd front. Att under natten släcka den lilla härden tog fem timmar för två man med varsitt munstycke. Det ger en uppfattning om vilka resurser som krävs för att få kontroll över en brand av den omfattning som Tyresta drabbades av under seklets sista år. Allt som kunde erhållas i fråga om material och människor togs i anspråk. Räddningscentralen vid uppfarten mot Stensjödal blev ett komplett härläger med sjukvård, tross, helikopterlandningsplats, reparationsmöjligheter, sambandscentraler. Brandförsvaret, räddningsverket, polisen, militären, hemvärnet och frivilliga deltog. Mot kvällen var nio helikoptrar med i arbetet. Sex av dem vattenbombande. Tre av dessa med kapacitet att arbeta i mörker. Denna massiva insats skulle ha satts in tidigare, ansåg kritiker.

Onsdagen den 4 augusti. På den östra och sydöstra brandfronten var läget inte under kontroll, elden spred sig fortfarande och nu uppstod hot mot bebyggelse. På Åva lantbruk förberedde man sig för det värsta – att behöva evakuera både sig själva och mjölkkorna. Brandröken var klart märkbar långt upp i Stockholms norra skärgård och till och med i Finland, i Åbolands skärgård, sändes borgarbrandkåren ut för att lokalisera en befarad, lokal skogsbrand innan man fick klart för sig att röklukten kom från Sverige. En kort regnskvätt på kanske en kvart gav ett litet hopp om hjälp med släckningen, men det blev inte mer. I brist på brandmän blev det mer och mer militären som skötte den direkta brandbekämpningen och efter hand började den ibland ganska svårartade bristen på organiserat arbete gå över i mer målmedvetet agerande. Under onsdagen började de stora pumparna som brandförsvaret placerade vid Åvaviken och Brakmarsviken att fungera. De gav var för sig 12.000 kubikmeter i timmen och därmed kunde man hålla tryck i slangarna i hela brandområdet. Mycket vatten hade också tagits ur sjösystemet i området och man var rädd för att Åvaöringen kunde ta skada om vattenmängden som nådde ned till Åvaån blev för liten. Nu blev det ju fråga om saltvatten från Östersjön som användes till släckningen istället för sötvattnet från insjöarna.

Torsdagen den 5 augusti brann det fortfarande på den östra fronten. Brandgator höggs nu. Vägen mellan Åva gård och Stormyra breddades och ner genom den vackra Storskogen, längs den mjukt, vackert slingrande knappt störande ”vägen” från Gammelmyra till Stensjön skapades ett kilometerlångt, 10–15 meter brett ”kalhygge”. Alla de tunga resurserna kunde nu sättas in öster om Stensjön. Visst brann det fortfarande även på andra håll men inte längre med någon intensitet. Eftersläckningsarbetet kunde så smått inledas, det gällde att hela tiden hålla kontroll på de olika avsnitten längs de yttre begränsningslinjerna för att inte uppblossande småhärdar skulle få större omfattning. Nu gick det också att börja skaffa sig en bättre bild av hur det såg ut inne i området. Intrycket, det spontana, kan sammanfattas som svart, svart, svart. En första vandring över de hällmarker där kronbranden hade svept fram var nästan förlamande.

Fredagen den 6 augusti. Brandförsvaret ansåg sig ha ”Branden under kontroll” och den här gången kändes det som om det äntligen stämde. Efter temperaturer runt 30 grader hela veckan var det på fredagen bara 15 och en del regn. Helikoptersurret över skogen minskade, känslan av krigsbelägring dämpades, det gick åter att föra ett normalt samtal, hetsen i skogen minskade. Det fanns åter tid till eftertanke, en möjlighet att tänka längre fram än bara den närmaste timmen. Bra hjälp på vägen var det att gå över mossarna, på sina håll oerhört hårt brända med djupa hålor i torven, med träd som låg som ett gigantiskt plockepinn, men där det redan spirade på de avsnitt som bara var lätt brända eller bara svedda av lågorna. Smått, smått, grönt spirande liv, men däremellan bara svart. Det var så motsägelsefullt. Och att komma upp på de rena hällmarkerna var existentiellt svårt. Där var det på sina håll så oerhört hårt bränt. Områden där det inte fanns ett barr kvar, där det inte fanns några lavar eller mosstuvor. Bara raka svarta stammar, inget ris, inte en tillstymmelse till undervegetation – man tycker sig kunna se hur långt som helst. Och även om det ju är så att den döda veden är viktig, för insekter, svampar, fåglar – ja, för hela kedjan av liv – så kan det kanske förlåtas att mängden av döda jättetallar och granar i 30-metersklassen också ger en känsla av att det var onödigt mycket som strök med.

Lördagen den 7 augusti, brandens sjunde dag. Brandområdet spärras av av polisen – nu är det övervakning och eftersläckning det handlar om.

Dela