Åvaöringen

I dagsläget finns det runt 50 öringbäckar i Stockholmstrakten och grunden till dessa är de 6–7 öringstammar som fanns på 1970-talet, varav Åvaåns är den kanske viktigaste. Det är en gammal, ursprunglig stam som har studerats ända sedan 1920-talet då professor Alm började med sina banbrytande arbeten med bland annat vägning och mätning av öringarna när de gick upp för att leka om höstarna.

Tack vare dessa studier, som idag drivs vidare av Sverker Lovén på Stockholms idrottsförvaltnings Fiskevårdsbyrå, har kunskapen om öringen ökat, men svar på alla frågor har man inte. Ingen kan exempelvis svara på varför smolten, de små öringynglen, var 3 år då de på professor Alms tid lämnade bäcken, medan de idag går ut i havet redan vid 1–2 års ålder. Man vet heller inte riktigt hur genetiskt genuina olika öringstammar i Stockholmsområdet är. På Gotland har man dock kunnat påvisa två olika genetiska linjer; en på östkusten och en på västkusten.

Utplantering av öring har förekommit sedan gammalt; redan för länge sedan lär man ha tagit smolt från Åvaån och burit över till Vinåkersbäcken ”i mjölkkrus” och på så sätt skapat en ny population.

Öringens lek
Under hösten går öringarna in i vattendragen för att fortplanta sig. De återvänder alltid till det vattendrag där de föddes eller (om det var fråga om uppfödning och utsättning) släpptes ut i det fria. Leken kan börja redan i september om det är bra vattenflöde, men kan dröja ända in i december-januari regnfattiga höstar. Under lektiden förlorar öringen sin silverfärg och blir brunare för bättre kamouflage i bäckmiljön, huden hårdnar till ett segt pansar och hanarna får en käkkrok.

Parbildningen sker ofta innan fiskarna simmar in i vattendragen, i fallet Åvaån ute i viken. Själva leken uppe i ån går till så att honan gräver en grop i bottengruset och lägger sin rom där; hanen sprutar sedan sin mjölke över rommen och befruktning sker. Uppströms, alldeles intill lekgropen, ligger det uppgrävda materialet som en liten grushög; genom denna silar vattnet försiktigt, och på läsidan (alltså nedströms) står vattnet stilla så att rommen ligger säkert och inte spolas bort. Kläckningen sker på våren när vattnet nått en viss temperatur.

Smolt – öringens yngel
På bilden ses fångst av smolt (öringyngel) i Åvaån. Smolten bedövas med hjälp av elektrisk spänning i vattnet och fångas i håven med röd kant. De vägs, mäts (bilden nedan), och i vissa fall märks, innan de åter släpps ut i åns vatten.

Ettårig smolt känns igen på ringa storlek, de har heller inte så mycket silverfärg och har dessutom är de mörka fläckarna på kroppssidorna stora, s.k. smoltfläckar.

Den tvååriga smolten känns igen på begynnande silverfärg och har fler, men mindre fläckar, mer som prickar. Längd 15–20 centimeter. Tvååringarna, som har börjat gå i stim, har saltceller i gälarna så att de kan leva i bräckt vatten. Smoltfällan vid Åvaåns utlopp vittjas varje dag under mars, april, maj och juni och statistik förs på antalet.

Fiskfällan vid Åvaån
Även antalet lekfiskar noteras på hösten och det sker med hjälp av dioder som räknar passerande fiskar samt dessutom ger upplysning om storlekskategorier. I just Åvaån går varje år 150–200 par upp för att leka. Cirka 10 procent av dessa fångas för kramning av rommen och uppfödning på fiskodlingsanstalt. Fällan, som tillkom under 1970-talet, är av mjärdetyp och den vittjas varje dag då hanar och honor sorteras i olika sumpar. Hanarna uppströms om honorna – annars skulle de känna honornas doftämne och faktiskt kunna stånga sig till döds mot gallret. Fiskarna mäts och vägs; inför lektiden lägger öringen på sig något kilo, honorna i form av rom, hanarna muskler. Storleksrekordet i Åvaån är 12–13 kilo.

För att fiskarna inte skall skada sig får de en viss bedövning innan honan kramas på rommen som sedan blandas med mjölken i hinkar innan de körs till odlingsanstalten, i Åvaåns fall Långhults laxodling i Småland. Efter befruktningen sväller romkornen och blir fastare. Det är då viktigt att de snabbt får komma i stillhet. Över vintern får den ligga i speciella ”kläckskåp”. Två år senare har rommen blivit småöring som är färdig för utsättning i lämpligt vattendrag. Öringarna lägger på minnet exakt var de blivit utsatta. Har de blivit ”planterade” i ett litet biflöde till ett litet större vattedrag blir det biflödet som gäller när de kommer tillbaka.

Från Åvaån vandrar varje år mellan 500 och 1.000 öringar ut i Östersjön, att jämföras med de 150.000 öringar som sätts ut varje år efter uppfödning i Långhult.

Åvaöringen är den som sätts ut i Stockholms ström och det är också i huvudsak Åvaöring som fiskas i skärgården.

Vattensystemet Åvaån – nationalparkens sjöar
Åvaån ligger längst ned mot havet i ett vattensystem som börjar högt uppe i Tyrestas nationalpark. Längst upp ligger Trehörningen som rinner ut i Långsjön som rinner ut i Mörtsjön som rinner ut i Löpanträsk där även ett flöde från Årsjön kommer ned. Vattnet från Löpanträsk går sedan ut i Stensjön som via dammen vid Lanans sydliga spets övergår i en bäck som i sin tur går ut i Nedre dammen innan vattnet vid dammbyggnaden störtar ned i det som idag är Åvaåns översta lopp. Åvaån sköts regelbundet. Man iordningställer lekplatser genom att lägga nytt grus på botten på lämpliga ställen och röja bort eventuella vandringshinder. För just Åvaöringens överlevnad har den kalkning som nu skett i ovan relaterade vattensystem varit absolut nödvändig. Utan den skulle vi knappast ha haft någon öringstam kvar i ån.

Kortfattat om öringen

  • Öringen håller sig till kusten, laxen går på öppna havet.
  • Återfångsten av utplanteringen är 10–20 procent.
  • 10 procent av utsättningssmolten märks för att kunna se hur olika utsättningsmetoder fungerar.
  • Livslängden för en öring är 6–7 år.
  • Hot mot öringen är bland annat dikningar som leder till kortare och snabbare vårflöden och sämre vattenföring under sommaren.
  • Näringskedjan ser för vuxen öring ut så här: Alger – Kräftdjur – Strömming – Öring.
  • M74 är en B-vitaminbristsjukdom som uppstår då öringen äter för litet strömming.
Dela