Brandnäva och svedjenäva

När Naturvårdsverket och Stiftelsen Tyrestaskogen efter branden 1999 lät göra en plan för att dokumentera själva branden och dess påverkan på flora och fauna stod det tidigt klart att ett av de intressanta ämnena var den så kallade efemära floran, dvs de kortlivade växterna som i det här fallet efter påverkan av brand förekommer under endast några år för att sedan försvinna.

BrandnävaUlf Johansson, sedan många år en känd profil i Tyrestaskogarna och mycket kunnig botaniker, har hållit i den undersökningen och i område efter område, planta för planta, dokumenterat dessa släktingar till våra vanliga och så älskade pelargoner.

Till höger Brandnäva (Geranium lanuginosum). Enligt floran mycket ovanlig på bränd mark. Glest långhårig stjälk, röda leder, smalflikiga blad. Blommor upp till 2 cm breda, kronblad med ljusare bas. Märken röda.

Efemär flora, svedjenäva och brandnäva (Ulf Johansson)
Geranium är det vetenskapliga namnet på ett av de växtsläkten som omfattar nävor. Brand- och svedjenävan är således exempelvis släkt med G. sylvaticum, den vanliga skogsnävan, den som i dagligt tal är mer känd som midsommarblomster och har en utbredning över hela landet. Till familjen näveväxter (Geraniaceae, cirka 800 arter) hör också pelargonerna (släktnamn Pelargonium), med sitt vilda ursprung i Sydafrika, som vi odlar som krukväxter.

Dokumentation efter branden
Efter branden i Tyresta nationalpark och naturreservat fick jag, Ulf Johansson, i uppdrag att i brandområdet dokumentera den efemära floran, i första hand brand- och svedjenäva men även en del ärtväxter. Beväpnad med ispik skred jag till verket. Ispiken använde jag inte för att det var speciellt halt utan som ett stöd för att häva mig upp på liggande trädstammar och som balansstång vid gång på desamma. Den kom även väl till användning i själva räknandet av nävorna för att avgränsa och markera delpartier med mera.

Jag började redan under hösten 1999 då plantorna började att gro och kunde hösten 2000 summera antalet nävor så här:

Svedjenäva: 8 500 exemplar
Brandnäva:   6 000 exemplar.

Dessa antal är så nära sanningen man rimligen kan komma. Jag har räknat plantorna en för en och det exakta antalet jag kom fram till var 8 458 svedjenäva och 5 937 brandnäva, men jag tar mig friheten att avrunda uppåt. Det är ju ett stort område, man missar alltid något och vissa av de mest svårframkomliga partierna har inte inventerats alls.

Nedan Svedjenäva (Geranium bohemicum). Sällsynt på näringsrik, ofta bränd mark. Stjälk finluden och glandelhårig. Blad flikiga till 75 %. Blommor upp till 2 cm breda, gulgrönt märke. Blommorna mer ådrade än brandnäva.

SvedjenävaSvedjenävan, som normalt sett är den vanligaste av de två är alltså också funnen i flest exemplar, men brandnävan var något mer spridd över området sett till antalet enskilda växtplatser.

Bägge arterna växte i huvudsak på något friskare mark som före branden haft ett visst örtinslag, och där det inte brunnit alltför hårt fann man ofta skogsviol. Där det brunnit hårdare kunde nävorna växa helt ensamt. I torrare skogsmark med i stort sett bara ängskovall och bärris visade det sig att man inte kunde förvänta sig någon högre utdelning, om alls någon. De bästa fyndplatserna var i nedre delen av sluttningar, i kanten mot en dalbotten eller ett kärrstråk som naturligt domineras av gran. Fyndbilden i Tyresta var logisk och i stort sett förväntad – fanns biotopen och det hade brunnit tillräckligt hårt, ja, då fanns även nävorna där.

Höjden över havet varierade stort från cirka 20 till 65 m. Generellt kan sammanfattas att de största och kraftigaste bestånden fanns på lägre nivåer (där marken är mindre urlakad) men undantag fanns. Örtrika, sydvända backar verkar överlag vara bra biotoper för de två nävorna. En viss solexponering är viktig. Ungskog föredras oftare än äldre skog som släpper ned mindre ljus till marken, vare sig träden står upp eller ligger ned. En genomgående erfarenhet är att nävorna inte trivs särskilt bra i de värsta brötarna av omkullfallna träd som bildar ett alltför skuggande skikt. Det fanns exempelvis partier som under hösten 1999 hade många groddplantor och som sedan utsattes för kraftig stormfällning av de kvarstående träden, och där det inte fanns ett enda blommande exemplar kvar under sommaren 2000. En annan tolkning kan vara att marken blir för blöt när inga trädrötter längre suger upp vatten.

Gror först vid 40-50 graders värme
Branden var mycket intensiv (hög värme i själva brandfronten) och mycket hård (den gick djupt), så hård att humusskiktet mer eller mindre försvann över stora arealer och att mineraljorden då blottades. Fröna ligger huvudsakligen i skiktet där humus- och mineraljord möts och behöver minimum 40–50 grader för att börja gro. De klarar upp till 100 graders värme utan att ta skada och plantorna frodas förträffligt på många av de partier där det brunnit som hårdast. Där elden å andra sidan bara svept över och gått ytligt kan det vara tomt på nävor trots bra betingelser i övrigt.

Med ledning av annan forskning (bl a presenterad i Tyresta-Fakta nummer 1 ”Sävkärrs mosse – en brandhistorik”) fann man att det brann ofta i Tyrestas skogar fram till slutet av 1600-talet men att det under de senaste 300 åren bara förekommit en enda störra brand före 1999. Det var 1914 då uppskattningsvis 180 hektar brann mellan Årsjön och Långsjön-Mörtsjön. Drygt hälften av detta område brann nu åter. Troligen har mindre bränder förekommit här och var i skogen men i stora delar av området är det sannolikt att det nu 1999 brann för första gången på över 300 år. Med tanke på att nävor hittats överallt där betingelserna funnits, oavsett tidigare brandhistorik, måste man dra slutsatsen att fröna kan bevara sin grobarhet i åtminstone 300 år. I tidigare litteratur har man spekulerat i cirka 100 år men detta är uppenbarligen en alldeles för låg siffra. Några direkta avvikelser i förekomst av nävor i det område som brann 1914 och övriga delar av 1999 års brand har ej kunnat påvisas.

Brand- och svedjenävan har totalt sett begränsad utbredning, både i Sverige och i världen. När det gäller världen förekommer de så vitt känt endast i Europa, med klar tonvikt på Norden och Medelhavsområdet. I Norden är brandnävan endast känd från Sverige medan svedjenävan har stor utbredning även i södra Finland och något i södra Norge.

Av äldre uppgifter att döma tycks just norra Södertörn utgöra ett kärnområde för brandnävans svenska utbredning.

Hög koncentration till en kulle
I brandområdet fann jag, som nämnts, 8 500 svedjenävor och 6 000 brandnävor. De var alltså någorlunda jämnt fördelade i antal, cirka 59 % mot 41 %, och som nämnts även geografiskt. Det fanns dock ett litet och avvikande parti inom brandområdet, av mig kallat Värstingkullen, och det är bara cirka 1 hektar stort. Här räknades 3 935 ex av svedjenäva och 512 ex av brandnäva. Cirka 46% av hela brandområdets svedjenävor påträffades inom denna lilla yta vilket är anmnärkningsvärt. Söder om Värstingkullen fanns ett område med den näst högsta tätheten, 1 805 ex brandnäva och 1550 ex svedjenäva. Summerar vi antalet plantor i dessa två områden hamnar vi i storleksordningen 65 % av hela brandens alla svedjenävor och 39% av brandnävorna.

Gemensamt för dessa två områden är att de är de enda i hela brandområdet som har varit inägomark eller gränsat direkt till sådan (inägomark=ung. odlad mark). Dalbottnen har utnyttjats som slåtteräng. På en karta från 1748 finns namnet ”Laglösa ängskärren” och än i dag finns en ängskaraktär med förekomst av darrgräs, gökblomster, brudborste, ormrot, jungfrulin och blåklockor. I den obrända skogen mellan dessa näverika områden växer bland annat gullpudra, skärmstarr, dvärghäxört, korallrot och nästrot. Floran är allmänt rikare än någon annanstans i brandområdet. Dalbottnen är den lägst belägna i hela brandområdet med en höjd över havet på 20–30 meter. Nävorna växer i kanterna eller sluttningarna mot denna rika dalbotten. Själva Värstingkullen tycks ha varit omringad av slåttermark och det är högst sannolikt att den betades förr. Inslag av scharlakansröd vaxskivling efter branden tyder också på det. Skogen på kullen är inte äldre än 30 år (med undantag för någon enstaka gammal solitär) efter avverkning av äldre skog och följande plantering på 1960-talet.

Nävorna kan här ha gynnats av människans verksamheter men de höga talen kan likaväl bero på en högre näringsstatus, det var ju i första hand de bördigare markerna som utnyttjades till kulturella ändamål. En annan gynnsam faktor är att skogen alltså är ung och att ljuset tränger ned till marken.

Storknäbb
Nävorna i Tyresta började gro endast kort tid efter branden och de första blommande exemplaren upptäcktes runt den 10 juni 2000. Blomsäsongen hade sin höjdpunkt från midsommar och framåt. Den avtog efterhand men ända långt in i oktober och november blommade de den milda hösten 2000. År 2001 kommer de att i stort sett ha spelat ut sin roll. Vi kan jämföra med 1997 års brandfält om cirka 12 hektar vid Åvavägen (det gränsar till 1999 års brand). Där blommade första sommaren cirka 130 exemplar av brandnäva, året efter endast två vilket kan ses som en fingervisning på vad som kan förväntas.

Efemär var ordet – i ett kortsiktigt mänskligt perspektiv.

Våra näveväxter är släkt med pelargonerna och då kan det vara intressant att veta att namnet pelargon kommer av det grekiska ordet för stork, pelargos, pga av att frökapslarna liknar just storknäbbar. Här frökapslar på svedjenäva i olika mognadsgrader. När de är färdigmogna sprätter fröna iväg som längst kanske en meter.